Min pappa var cykellackerare som sadlade om, och blev allt i allo på en golfbana. En av förmånerna med det jobbet var att han själv fick spela golf – en sport som annars bara var förunnad samhällets bättre bemedlade medborgare. Han hade en naturlig fallenhet för spelet och blev sedermera tränare på hög nivå, något som gjorde att även jag fick chansen att spela. På 70-talet hade jag blivit så skicklig att jag ingick i landslaget och det är i detta skede denna krönika tar vid.

Andrahandskläder var inte alls populärt på 70-talet. I min värld utgjorde det dock enda möjligheten att klä mig i kläder som var nya för mig och finare än vad jag annars skulle haft råd med. Golfspelandet på landslagsnivå innebar resor och turneringar, och med turneringarna kom middagstillfällen då till och med kungligheter kunde dyka upp. Att hitta passande kläder blev min stora utmaning. Jag hade såklart inte råd att shoppa loss på NK och gick därför till diverse andrahandsbutiker. En av dessa var Myrorna på Tomtebogatan där en man vid namn Bertil, alltid iklädd samma nylonrock, sålde bättre och sämre begagnade kläder till fördelaktiga priser.

Bertil och jag blev vänner och han brukade lägga undan godbitar som han trodde skulle falla mig i smaken eller passa ett visst tillfälle som jag berättat om. Det gällde att vara snabb för det fanns andra personer som köpte upp alla finare gamla kvalitetskläder i större partier för vidareförsäljning. En av dessa var ingen mindre än Sven Bertil Taubes dåvarande hustru, Inger Taube, som ägde en vintage-butik på Östermalm. Där förvandlade hon det som ansågs vara ”sunk” till något lyxigt och unikt för de som hade råd.

Inger Taubes butik var undantaget – utöver den så var det inte ansett fint med vintage. Det var folk som inte hade råd med annat som handlade gamla kläder. Många skådespelare gjorde det också på den tiden – jag skulle gissa att det både handlade om att de flesta skådisar tjänade ganska dåligt men också att de ville vara unika. Ingers klientel bestod troligen till största delen av framgångsrika skådespelare och rika excentriker.

Idag finns inte Bertil kvar, men Myrorna på Tomtebogatan består. Det gör också Lisa Larsson på Bondegatan, Epok vid Odenplan och Old Touch på Upplandsgatan – alla butiker som jag handlat hos i många, många år. NoB (Nytt och Begagnat) på Odengatan har gått i graven – det var ett ställe med mycket bra sortiment och det är en sorg att de inte finns kvar idag, men tiden måste få ha sin gång. Idag säljs vintage och andrahandskläder i var och varannan butik – en trend som återstår att se hur länge den finns. Man kan alltid hoppas att de renommerade vintage-butikerna består i konkurrensen.

Det är inte bara butiker som försvinner. Det har börjat blir allt svårare att hitta gamla kläder i gott skick. Plaggen från 1900-talets första femtio år blir alltmer sällsynta. De damer som ringer till mig idag är i 80-årsåldern. Vad händer när den generationen är borta och deras kläder med dem? De som lämnar kläder vidare har ofta en viss känsla för plaggen och vill att de ska leva vidare men allt eftersom den äldre generationen försvinner går också många klädguldkorn om intet.

En gång i tiden handlade mitt intresse om att hitta fina och unika kläder för egen skull. Idag har det blivit min mission att rädda de gamla kläderna och finna nya hem till dem, samt att samla och sprida kunskap om hur vi bäst kan bevara det som finns kvar till eftervärlden.